Myten om spöktåget silverpilen har nog dock sin förklaring.
I en krönika av Agneta Pleijel i Aftonbladet på 80-talet skrev hon om det mystiska silverfärgade tåget som färdades i Stockholms tunnelbana utan att stanna och ta upp vanliga dödliga trafikanter.
Pleijel skrev att tåget var ett spöktåg som aldrig stannade vid någon station och hade enligt hennes krönika en förare med sjöskumspipa i munnen, vilket då påminde om den 'Flygande Holländaren'.

Detta är troligtvis bakgrunden till mytens uppkomst.
Det finns än idag felaktiga rykten om att vagn C5, "Silverpilen" aldrig blev någon succé för att ingen vågade åka med tåget, och att det är därför vagnarna efter några år skrotades.
Fel, fel, fel... Sanningen är att vagnarna var prototyper och tillverkades bara i åtta exemplar dessutom med lite udda lösningar, de gick aldrig i serieproduktion och blev således för dyra att underhålla och reparera.

Dessutom var det ytterst sällan tåget gick på TUB3 (blåa linjen) förbi Kymlinge.
Tåget användes i största utsträckning som insatståg på TUB2 vid högtrafik och gick då Ropsten - Telefonplan eller Gärdet - Sätra.
Därav vagntransporterna utan stopp vid stationerna som Pleijel skrev om i sin krönika.

C5 gick i trafik i trettio år, mellan åren 1966-1996.
Ett annat tåg som också kallades silverpilen har tidigare funnits i stockholm men då i en annan skepnad och annat syfte, soptåget till Lövsta,
Detta tåg fraktade under femtio- och sextio-talet Stockholmarnas sopor från Norra Station till Lövsta soptipp i Hässelby väster om Stockholm.

Station Kymlinge byggdes för att betjäna områdets tänkta bebyggelse.
Bygget blev aldrig av och idag ligger stationen tom mitt i skogen mellan
Kista och Hallonbergen.



Här är en berättelse om tåget:

Sent på kvällen på en öde tågstation så går en tjej på ett silverfärgat tåg.
Vagnen är fylld av en underlig stämning.
Hennes medpassagerares ansikten är bleka och uttryckslösa. Tjejen reser sig för att gå av vid T-centralen men tåget stannar inte.
Det bara susar förbi.
Tjejen blir rädd och drar i nödbromsen men inget händer.
Tåget stannar istället på en öde station vid namn Kymlinge.
Inget tåg brukar stanna där eftersom stationen är ofärdig och aldrig används. Tjejen är i alla fall lättad att komma av och följer passagerarna som strömmar av tåget.
Men utgången från stationen är igenmurad. Hon kan inte ta sig ut!
De andra passagerarna? De bara flyter genom väggen!
Det var inget vanligt tåg hon gick på. Det var Silvertåget. Ett tåg för spöken.




Och så här har en kille på Flashback skrivit:


Det blir lite tröttsamt att ständigt höra alla "naturliga förklaringar"från alla,inkl. SL,om silverpilen.Jag VET vad som hände mig en natt på Näckrosens tunnelbanestation i oktober 87.(kommer garanterat inte att glömma det))

Jag kom in på perrongen precis när ett tåg gick i riktning mot Akalla.Blev väl rätt sur över att precis blivit "akterseglad",när jag ville hem så fort som möjligt,och det är långt mellan avgångarna nattetid.Kvar på perrongen var endast jag och ett sovande fyllo.

Efter ungefär 7-8 minuter hörs ett mkt märkligt väsande,nästan fräsande,ljud inifrån den södra tunneln.Jag hinner precis börja fundera över dess orsak,när jag noterar att ngn slags dimma/ånga väller ut hastigt,och fyller luften mellan spåret och taket framför mig,och vidare i en spalt,bortemot den norra tunneln.

Efter ytterligare ngn minut rullar ett tåg in,vars like jag aldrig kommer att glömma.Att jag inte såg ngn chaufför kan väl iofs härledas till dimman(?),men hur förklarar man att det var nästan var ljudlöst ?.Inget ka-dunk,ka-dunk från skenorna.inga pysljud från komressorerna,...ingenting utom just det dova fräsande ljud jag tidigare hade hört från tunneln.Synen av detta tåg var också av en sådan art att det omöjligtvis kan ha varit av denna världen.Jag skulle inte påstå att det var helt genomskinligt,men det gav ett aningen transparent intryck.Det verkade också som om det var täckt av ett nga centimeter tjockt lager is,trots att det var plusgrader ute.Det utgick också ett svagt vitt sken från vagnarnas övre delar,som nästan såg ut att vara mer uppåtstrålande,än åt sidorna.Inget direkt påtagligt sken inifrån passagerarutrymmena dock,där man bara,mkt vagt,kunde ana att det fanns någon överhuvudtaget.(I såfall var det definitivt inte fullsatt.)När tåget fräsande försvann in i den norra tunneln låg fortfarande dimröken fortfarande kvar över spåret i 10-15 sekunder,och ungefär lika länge infann sig en isande kyla.En kyla som gick in i benmärgen och gav en känsla av Antarktis.

Jag stod paralyserad kvar i minst 5 minuter.När jag såg mig om var det fortfarande alkisen som var mitt enda sällskap på perrongen.En alkis som alldeles nyss varit försjunken i djup fyllesömn,nu satt med gapande mun och glodde in i väggen med uppspärrade ögon.När han noterade att jag iaktog honom,sluddrade han högt "Gå aldri´ på den tricken,...,-Aldri´!!.Min polare gjorde´re en gång,och sendess har jag aldri´ settán nå mer...".Han tog en redig klunk av sin flaska,och vandrade vidare i Stockholmsnatten.

En sak är helt klar: Det var inte nå´n j--a "vagn C5" jag såg.Inte ngt annat världsligt heller.Det jag bevittnade var "av en annan tingens ordning",och bara gud vet vad....

Hahahahahaha

Kalasdag

Urk

Disco!!

Hoppas hoppas

Svar till Anna!

Fredagsmys